Den partipolitiska debatten består mest om en massa gnäll om oväsentligheter uppbackat av en mängd procentsatser hit och dit. Frågan är hur många som egentligen mäktar med att lyssna på det – och som förstår det. Det är knappast så att väljare vinns eller förloras på grund av att a-kassan höjs eller sänks med en kvarts procentenhet. Men det är detta som tar fokus i debatten. Principfrågor finns knappt.
Och tur är väl det! För politikerna. För precis som vår statsminister uttryckte det så är idéer och principer farliga grejor. Varför? Jo, för att man genomskådar bluffen. Se t e x på Fredrik Segerfeldts frågor till socialdemokraternas företagsvänliga inkarnation:
– Tänker ni fortsatt driva krav om lagstadgad rätt till heltid?
– Fördubblad arbetsgivaravgift för unga – hur kan ni tro att ungas jobbmöjligheter stärks med höjda trösklar in på arbetsmarknaden?
– Vad händer med förmögenhetsskatten – kommer en ny att införas?
– Förslag om höjda marginalskatter – vilka konsekvenser får det på människors drivkrafter att utbilda sig, ta ökat ansvar, starta företag?
– Tänker ni införa vinstbegränsningar för företag i välfärdssektorn?
– Vad händer med fastighetsskatten?
Fredrik själv vet givetvis bättre än att ställa sådana här frågor. Han är långt mer radikal än den genuina högerman han framstår som ovan. Men hur som helst visar frågorna tydligt vad som är fel med partipolitiken: principer ska alltid undvikas.
Se igen till frågorna ovan. Det är rimligt att förvänta sig att de som identifierar sig som ”höger” eller ”borgerliga” antagligen myser lite skönt i kroppen när de ser frågorna. De får en känsla av att sossarna satts dit, att de är inträngda i ett hörn, samt att de måste antingen göra avbön eller visa att de ljuger. Man kan också tänka sig att den som identifierar sig med den partipolitiska vänsterkanten suckar och tycker att högerns besatthet av ekonomi och orättvis fördelning är så oerhört tröttsam.
Samtidigt måste man fråga sig, ur ett friare perspektiv (dvs om skygglapparna tas av), vad frågorna egentligen betyder. Samtliga är ställda utifrån ett antagande om att den svenska partipolitiska diskursen är hela spektrat av idéer. Nej, inte av godkända och accepterade idéer – av idéer. Det finns ingenting till vänster om vänsterpartiet eller till höger om moderaterna (eller var det kristdemokraterna?). Men vän av ordning – utan skygglappar – måste ju fråga sig:
Ska ni driva kravet på rätt till heltid? Nåja, alla partiet talar ju om rätten till arbete, rätten att försörja sig osv. Varför har detta inte samma hemska effekt…?
Hur kan ni tro att dubblad arbetsgivaravgift stärker arbetsmarknaden? Nåja, vad får alla partipolitiker att tro att arbetsgivaravgifter inte har en direkt och radikalt negativ effekt på arbetsmarknaden som helhet? Det stora problemet är ju inte huruvida unga drabbas av samma arbetsgivaravgifter som andra, utan att en anställning beskattas över huvud taget.
Kommer ni att införa ny förmögenhetsskatt? Vilka effekter får ökade marginalskatter på företagande, utbildning, osv? Nåja, allt annat beskattas ju redan ofattbart hårt. Varför har det befintliga skattetrycket inte samma effekt på välståndsskapande som en förmögenhetsskatt? Att höja marginalskatten lite betyder rimligen mindre än att man faktiskt redan beskattar allt.
Tänker ni införa vinstbegränsningar i välfärdssektorn? Men dessa finns ju redan – i form av beskattning av vinst, reglerad verksamhet, samt subventionerade offentliga alternativ. Hela marknaden är ofungerande och genomreglerad, men det talar man inte om. Det enda rimliga är att helt ta bort politikers klåfingriga försök att ”rätta till” allehanda branscher och marknader.
Vad händer med fastighetsskatten? Nu är den ju inte avskaffad, utan endast utbytt mot en avgift. Kalla det vad ni vill, men med beskattning (avgiftsbeläggning), stadsplanering, miljö- och byggregleringar osv så finns det ingen äganderätt. Så vad är en fastighet egentligen? Och skatt – det är väl snarare att räkna som hyra. Det som behövs är att äganderätten återinförs och staten begränsar sitt inflytande till Helgeandsholmen (om ens där).
Man kommer väldigt långt på att lyfta blicken lite, ifrågasätta premisserna och dra resonemanget till sin logiska slutpunkt. Samma råd kan alltså ges till de som följer partipolitiken som de som argumenterar för en nattväktarstat: identifiera logiken och följ den hela vägen fram.
Vid regnbågens slut sägs finnas en massa guld. Vid logikens slutpunkt finns frihet från godtycke och felaktigheter.
